Träbåtsvåd för lata

Ur Folkbåtsnytt 2, 1985

”Wood is beautiful” lär någon känd amerikansk seglare ha yttrat, och det håller väl de flesta med om. Men jobbet då – får man inte slita sig halvt fördärvad för att uppnå denna lyckans Nirvana?

Anders Olsen som har haft olika träbåtar i ca 30 år (1985), ger i denna artikel sin syn på träbåtsunderhåll.

I mitt liv har det alltid funnits träbåtar. Först föräldrarnas roddbåt och campingbåt, sedan öppna kostrar, en OK-jolle och några folkbåtar. Otaliga är de nya och gamla metoder jag kommit i kontakt med. Ändå kan en sådan här artikel bara bli subjektiva värderingar – det finns säkert många olika åsikter om det mesta. Eftersom ringa vetenskap bedrivs på området är man ändå utlämnad till tyckare och marknadsförare.

Den allra viktigaste…

grundprincipen tycker jag är att hindra vatten från att tränga in i trät. Trä som ömsom blir fuktigt och ömsom torkar ur (på vårarna) är hopplöst att underhålla. Går det in fukt under relingslister, däcksduken eller melan borden får Du ett garanterat jobbigt underhåll. Färgen spricker, lyfter och bubblar sig varje år. Botemedlen heter Thioflex, Araldit och linolja.

För att få dit Thioflex (härdande gummimassa) måste de lister där vattnet tränger in tas bort och utrymmet under fyllas med Thioflex (kladdigt – maskera omgivningen med maskeringstejp) och listen skruvas dit igen. Ett ganska bökigt arbete som enklast görs när man ändå byter däcksduk. Att sätta dit en däckslist utan ett högkvalitativt gummikitt under medför livstidsstraff i form av årliga renskrapningar.

Är det ett mindre läckage behöver man inte ta bort hela listen utan borrar istället enmillimetershål cirka var tredje centimeter genom listen varefter Araldit (härdande lättflytande epoxilim) pressas in med en liten (2 eller 5 ml) injektionsspruta med 1.2mm kanyl (säkert jobbar någon bekant på sjukhus och kan fixa en engångsspruta). På detta sätt fylls springor och håligheter under listen helt och vatten kan inte tränga in.
Ovanpå däcket görs en packning av Thioflex runt röstjärnen – och denna ständiga läckagekälla är eliminerad. Man gör som en krage av maskeringstejp runt röstjärnet och gjuter Thioflexet i denna.

Spricker bottenfärgen i nåten varje år? Det beror i så fall på att borden torkar isär på våren för att sedan ta upp vatten och svälla ihop vid sjösättningen. Ganska självklart att det då blir hopplöst att hålla ett intakt skikt med bottenfärg.

För att förhindra detta brukar jag hälla en matsked rå linolja längst bak och längst fram i nåten några veckor före sjösättningen. Linoljan rinner sedan långsamt i nåten och om borden torkar isär suger de upp linolja istället för vatten. Efter några år med denna behandling blir båten tät, trät mättat med linolja och bottenfärgen sitter fint år efter år. Fiskargubbarna sa förr att man ”smörjde” båten då man gjorde så här. Glöm bara inte att ordentligt torka upp överflödig linolja före sjösättningen, annars blir det kladdigt.

Att bottenfärgen släpper varje år vid springan mellan järnkölen och kölplankan kan delvis förhindras genom att (tex med en hårdmetallklinga) fräsa ett 4*4mm spår i trät mot järnkölen runt hela båten. Spåret fylls med Thioflex som alltså kommer att bilda en packning mellan järnkölen och kölplankan. Vatten får svårare att tränga in och färgen sitter kvar.

Vattenslipa

Att vattenslipa går minst dubbelt så fort som att torrslipa. Har man dessutom en slipkloss med kontinuerlig vattenspolning går det fyra gånger så fort som att torrslipa. En slipkloss med vattenspolning fixar Du lätt själv. De grejor Du behöver finns i närmaste järnaffär.

Jag brukar vattenslipa hela båten någon kulen höstdag. Iförd gamla regnbyxor, stövlar, rejäla gummihandskar (vars skaft viks upp lite längst upp) och en slipkloss enligt skissen gör jag sedan nästan hela vårens slipjobb på en dag. Till däck relingslister och fribord använder jag 180-papper och till botten grovt 80-papper. Det är en ren fröjd att se färgen forsa bort med vattnet. På detta sätt undviker jag också att tjocka färglager byggs upp med åren och får en perfekt ytfinish.

Oscillerande slipmaskiner använder jag aldrig – det går mycket fortare att vattenslipa. Dessutom kommer man inte åt i klinkarna och papperet degar hela tiden igen.

Renskrapning

Ibland måste man renskrapa, det hjälps inte. Det är ofta ett styvt jobb men också ett suveränt sätt att få en gammal sliten båt att bli ny och fräsch. Ta inte så mycket åt gången. Botten ett år, friborden ett annat osv. Har man ett gott underlag för färgen behöver man bara renskrapa samma yta kanske vart 15e år eller så.

Glöm alla färgborttagningsmedel – de är sopor. En rejäl blåslampa (tex en gasoldriven) eller elektrisk värmefläkt av den typ som golvläggare svetsar plastmattor med är den rätta medicinen. Den elektriska värmefläkten är särskilt bra då man renskrapar fernissade ytor – inga brännskador fås. Sedan brukar jag hyra en handbandslip en helg och dra av borden med. Det är ett tungt jobb men går ganska snabbt. Efter det handslipning, oljning, eventuellt lätt betsninga av friborden, grundning och målning/fernissning. Har man lagt ner en massa jobb på att renskrapa ska man fernissa minst åtta gånger, de första lagren med förtunnad lack. Några fernissningar extra tar inte så mycket tid men gör att ytan håller mycket bättre.

Flera lager direkt

Fernissa eller måla aldrig bara en gång. Det jobbigaste då en yta skall tex fernissas är allt arbete före och efter. Ytan skall slipas, dammet borstas bort, ytan torkas av före strykningen, sedan skall penseln göras ren efteråt.

Jag försöker oftast stryka två eller tre gånger på en gång med en dags mellanrum mellan varje strykning. Jag stryker då direkt på föregående lager utan att slipa mellan. Penseln förvarar jag i en plastpåse över natten utan att göra rent den. På detta sätt behöver oftast friborden, däck, ruff osv strykas bara varannat eller var tredje år. Ytfinishen blir obetydligt sämre än om ytan slipas mellan varje strykning, men den nackdelen får man ta.

Hamnkapell

Ett bra hamnkapell minskar underhållet på ruff och sittbrunn till en bråkdel. Det bör täcka hela sittbrunnen och ruffen och gå ut ordentligt mot relingslisterna så att ruffsidorna skuggas. Solen och fukten är ju fernissans värsta fiender. Solen bleker också mahognyn så den blir gul och tråkig. Ett bra hamnkapeel syr man lätt själv – planka gärna av en kompis som har ett bra kapell. Dessutom blir det torrt och trevligt i båten och regnvatten lägger sig inte i klinkarna i skrovet.

I min entusiasm sydde jag en gång ett hamnkapell som täckte hela båten från för till akter. Jag sparade dessutom en hel del jobb genom att seglen inte behövde tas av och vikas mellan varje seglats utan endast läggas ner löst på däcket. Det hela blev dock lite klumpigt att handskas med. Detta tilsammans med alla fyndiga kommentarer från kompisarna gjorde att jag diskret återgick till mitt gamla, mer konventionella, hamnkapell.

Var skeptisk till nya produkter

Varje år introduceras nya fantastiska lacker och färger. Otaliga är de plastfernissor, bottenfärger, impregneringsmedel och spackel som jag har provat genom åren. Mitt intryck är definitivt att vanliga oljebaserade fernissor är minst lika bra och hållbara som moderna plastfernissor. Och så luktar de ju så gott.

Ett otal nya bottenfärger har lanserats med buller och bång de senaste åren. Många är utan tvekan bra men på träbåtar tycker jag att tex Hard Racing och Interracing fortfarande står sig bra i konkurrensen.

När det gäller impregneringsmedel är det svårt att ha en åsikt eftersom resultaten kanske visar sig först efter 20 år. Mitt intryck är att linoljan fortfarande är högaktuell.

Sk epoxitjära (Inter Tar) på järnkölar är jag inte imponerad av – efter bara några år slår rostfläckar upp. Jag använder kokt linolja som grundfärg på järnkölen, både efter att ha fått hela kölen sandblästrad för några år sedan och på de fläckar som ibland uppstår. Det tycks fungera minst lika bra som epoxitjära och andra grundfärger. Man måste dock börja med kölen mitt i vintern eftersom det tar cirka två veckor för varje lager att torka.

Räds ej träbåten

Jag tycker att det idag finns en överdriven rädsla för träbåtar. Visserligen måste man nog erkänna att det i stort sett är mindre underhåll på en plastbåt men skillnaden överdrivs ofta. Kanske gör man det vanliga tankefelet att man jämför nästan nya plastbåtar med gamla träbåtar. Alla båtar, även träbåtar, är relativt underhållsfria de första tio åren. Sedan måste man börja med renskrapningar på träbåtar. Men även plastbåten måste så småningom målas då ytan blir alltför matt och ful.

Har man en välbyggd, någorlunda fräsch träbåt behöver inte underhållet vara så värst mycket jobbigare än på en plastbåt. Jobbar man därtill rationellt och långsiktigt så blir underhållet lättare och lättare med åren.

Anders Olsen

Kommentarer avstängda.